Vivianna

Jag har införskaffat mig nya bestick. De heter Vivianna och är alldeles underbara. Jag har sucktat efter dem i snart åtta år och nu äntligen gav jag mig hän.

De är i rostfritt stål och mattpolerade. Finnishen är total. Sammetslena med så mjuka former att det är en njutning att hålla dem i handen. Kniven kan man ställa så att den vilar på eggen.

Skeden är den mest fulländade man kan tänka sig. Den avslutas i en liten snirp, den avslutas alltså inte mitt i skålformen utan böjer av med en liten kant. Inte lätt att förklara. Den måste upplevas.

De skulle kanske kunna få mitt stussmått att minska, i synnerhet skeden. Den är så skön i munnen att jag inte behöver ha någon vit chokladmousse på den för att njuta.

Tack Vivianna Torun Bülow-Hübe för din fantastiska design.

Rost rost rost

Idag var det dags för den årliga besiktningen. Fast det känns som om jag är där ganska ofta. Detta var den tredje gången i år och det är inte slut med det. Så går det när man har en gammal vagnpark och ett antal fordon. Volvon är avklarad efter en ombesiktning, Caddyn en ombesiktning kvar och så HD´n där det största bekymret blir att köra dit den. Jag måste nog ut och träna lite först.

Caddyn fick alltså fyra tvåor och fyra "bra att veta". Jag visste redan innan jag körde dit att den inte skulle gå igenom eftersom det var ett mycket ljudligt hål på avgassystemet. Men jag ville först veta om det var lönt att köpa ett nytt. Rost är så tråkigt och den är ganska röd undertill kan man säga. Det var där alla "bra att veta" fanns.

Men med ett nytt drag, nya reflektorer och nytt avgassystem så går den väl i ett år till.

murbruk

I en veckas tid har jag kämpat med återvinning. Inte varje dag men så ofta jag orkat. Det tar på krafterna ska jag säga. Mina händer är som om de tillhört en reumatiker vid det här laget. Jag kan knappt inte greppa med dem så ont det gör.

Det är tegel jag tar hand om. Vi har rivit ett koskjul som var byggt av tegel som redan en gång tagits om hand från ett annat hus. Svågern kom med sin hjullastare för att lyfta av taket. Det gick bra. Då frågar han om han kan ta tegelstenarna och cementblocken och använda som fyllning i ett hål på sin mark. Varpå sambon svarar: -Ja.

Det gick en rysning längs min ryggrad. Ska det tippas tegel från det gamla tegelbruket i ett stort hål. Nej.

Hur skulle jag ha kunnat leva med den vetskapen. Att det ligger gammalt handslaget tegel, tillverkat med blod svett och tårar för kanske hundra år sedan, i en grop.

Operation Räddning satte genast igång. Jag började knacka fram sten efter sten och tog bort murbruket så gott jag kunde. Dammet yrde och håret blev aningen strävt vill jag lova. Men värt besväret var det. Jag fick under tiden även utså visst hån från grannen och svågern. Gammalt tegel duger endast till fyllning enligt dem.

Nu ligger det lavat på två halvpallar av plast. Trä ruttnar ju och då hade jag väl fått lava om det efter trettio år om det fortfarande står kvar oanvänt. Men det finns åtminstone kvar i dagsljus och jag kan gå och känna på det när jag vill. Titta på barnhändernas avtryck, jämföra mina egna fingrar i vuxenavtrycken och låta mitt finger följa spåret som någon gjort i form av ett S.

Vad gör man inte för pengar?

Igår var jag och barnen ute och cyklade en sväng. Helt plötsligt fanns inte sonen där. Jag vände mig om och 50m bort låg han på marken blickstill. Jag ställde min cykel och började gå dit. Då började han röra ena foten.

Han reste sig upp och borstade av knäna och händerna för att sedan börja skratta. Det första han sa var:
-Mamma, denna vurpan kan du väl skriva om på din blogg!!!!!

Därför gör jag det nu. Tydligen tyckte han att det var viktigt att alla skulle kunna få reda på hur vurpan gick till.
Skruven som håller fast framskärmen i gaffeln hade släppt. Skärmen satt bara kvar i de två stagen som sitter fästa vid navet. Den kasade då framåt och la sig mot däcket. Till följd av detta så kilade sig skärmen fast i en av nabbarna på däcket och det blev tvärstopp. Bakhjulet reste sig då upp och cykeln slog runt. Sonen flög rakt över styret och landade på huvudet säger han.

Han tyckte att det var så synd att vi inte filmade det eftersom han då kunde vunnit flera miljooooner på den roligaste hemvideon i USA. Han tycker att det är så synd att han vill försöka göra om vurpan en gång till, men det vill inte jag ställa upp på.