tisdag, november 29, 2011

Andersdagen


Imorgon infaller en, för mig, väldigt spännande dag. Nu är det inte så att själva dagen är spännande utan huruvida den oäkta maken kommer ihåg den eller inte.

Helt säkert är han bra på något, men att komma ihåg min födelsedag tillhör inte hans starkaste sida. Oftast kommer han på det med andan i halsen på morgonen och kanske ibland även kvällen innan. Men de gånger han uppvaktat mig på sängen med en present är lätträknade.

Just min 35-årsdag var en av de gångerna han kommit ihåg och faktiskt ordnat en present i god tid. Det året överraskade han mig med ett hus till hans modelljärnväg.

Något år efter inträffade nog en av de allra sämsta uppvaktningarna. Han kom ihåg dagen, en lördag det året, men hade inte hunnit köpa något. Det hade ju bara gått ett år sen senast.

Han skulle på jullunch med arbetet som föregicks av ett litet möte. Han beräknade vara hemma vid tvåtiden så att vi, som han sa, skulle fira min dag. Jag väntade och väntade...

Klockan 02.00 fick jag köra och hämta honom utanför krogen i grannstaden. Lille stackaren hade blivit ditlurad av de hemska arbetskamraterna, alldeles säkert hade de öst spriten i honom också. Jag skällde som en bandhund hela vägen hem och han satt bara och skrattade i passagerarsätet. Jag får försvara honom lite här och förklara att det inte var av skadeglädje utan bara att han var lite väl glad i hatten.

På söndagen var det dags att sätta upp lite adventsbelysning i träden. Han ville gärna vila lite, men är det advent så är det. Gissa vem som njöt när han spydde i rabatten.

För två år sedan hade jag tagit ledigt från jobbet på min dag. Han var också ledig och vi skulle köra till Malmö för att handla lite julklappar.

Vi steg upp, han sa inget. Ungarna gick till skolan, han sa inget. Vi åt frukost, då frågade han:
-Vilket datum är det idag?
Jag tänkte att nu kom han på det och sa att det var den 30:e.
-Fan, jag har glömt betala räkningarna, blev hans svar.

Hela dagen gav jag honom lite småpikar om att han var väldigt glömsk, men det bet inte på honom. Han köpte en motorcykel till sig själv och vi for hem. Han stack ner för att träna bågskytte och där diskuterade de om de skulle boka ett julbord. Det var väl där och då, när almanackan plockades fram som blodet frös till is i hans ådror. Jag blev nästan besviken när han kom hem med bakelser och sa grattis.

Han lovade då att aldrig mer glömma.

Undrar hur stora oddsen är...