måndag, april 26, 2010

Urrrrk! som man säger på mädska

Min tolvårige son har plötsligt blivit alldeles begeistrad i en tidning som heter MAD. Den finns ju inte längre här i landet, men som tur är så hade jag mina gamla nummer kvar. Han läser och läser...

Även jag satte mig ner och skummade genom blaskorna. De var inte alls lika roliga som jag minns dem, men visst finns där vissa ljusglimtar.

Plötsligt kom jag fram till sidan som heter Blaskbörsen. Det var en köp- och säljsida där läsare kunde införskaffa sig gamla tidningar eller sälja de man tröttnat på.

En av annonserna fick mig att börja fundera...




Kan det vara så att det är HippHipparen Johan Wester som i sin ungdom läste denna eminenta tidsskrift? Kanske var det av den, han blev inspirerad att trampa in på komikens bana?

Jag tror faktiskt att det är just han och han är ju så mycket roligare än Alfred E Neuman...

lördag, april 24, 2010

piggar

Snart är mina händer helt obrukbara. Tidigare i veckan fick jag något otyg i högra pekfingret. På Torsdagen stack jag hål på varbölden och det har blivit bättre.

På Torsdagskvällen skulle jag plantera om en blomma. Jag tog in blomjordspåsen och stack ner handen. Jag drog upp den ganska snabbt för det stack till i höger ringfinger. Jag trodde jag blivit biten av en myra. Efter en stund hittade jag den lilla elakingen, det var en sömnig geting. I morse var mitt finger alldeles svullet och det kliar hemskt.

Idag har vi röjt tjörne. Det bar sig inte bättre än att jag fick in en tagg långt under nageln på höger långfinger. Där sitter nu kvar en bit och fingret dunkar och är alldeles varmt.

Jag kan nog inte utföra några sysslor med mina onda händer på flera dagar. Tror bara att de duger till att plocka chokladpraliner med...

lördag, april 10, 2010

i fäderneslandet

Hemma igen kan vi bara konstatera att vi har en väska mindre än när vi checkade in i Los Angeles. Den oäkta makens dyra bågskytteutrustning han köpte i paradiset kom på villovägar någonstans i London...

torsdag, april 08, 2010

sluttampen

Nu har jag áter, via dotterns Nintendo, fátt kontakt med omvärlden. Vi är tillbaka i Los Angeles och pá fredag är det dags att áka hem igen.

Monterey var báde regnigt och trevligt. Pá kvällen var vi nere vid hamnen och vandrade längs Cannery Row, som alla Steinbeckfantaster givetvis känner till. Det var mysigt och pittoreskt bland de gamla konservfabrikerna, mycket trevligare än vad det láter.
Vi gick in och át en ljuvligt god middag pá Bubba Gump. Du känner väl Forrest...

Nästa morgon brast axelremmen till min väska. Displayen pá min alldeles splitternya 7000kronorsvideokamera sprack.

Resan ner längs västkusten var spännande. Vägen slingrade sig längs stupen ner mot Stilla havet. Hárnálskurvorna var otaliga. Där skulle man inte köra av vägen.

Idag gjorde vi ett bottennapp. I 30 graders värme begav vi oss till Disneyland. Det var sá varmt och köerna sá lánga till alla attraktionerna, en timme, att vi ganska snabbt gav upp.

Vi körde vidare till den oäkta makens paradis, HiTech Archery. Här hade han spenderbyxorna vill jag lova. Även sonen trivdes pá grund av att det fanns flera gamla arkadspel där.

Nu ikväll har vi sorterat och packat om vára väskor sá nu är vi snart redo...

söndag, april 04, 2010

missnöje

Den oäkta maken är inte riktigt nöjd med det förra inlägget. Han vill mena att han doppar den i vattnet även hemma, där vattenniván háller sig ända nere i kröken.

Igár träffade vi ″buskmannen″nere vid Fishermans Warf• Dottern skrek rakt ut. Du fár googla om du inte vet vem han är.

Idag ger vi oss söderut och ska sova i Monterey inatt. Ute är vädret ruggigt och blásigt. Hoppas att det blir lite bättre.

lördag, april 03, 2010

vatten

Vad är det med kranarna i Amerika? Inte pá ett enda hotell har de fungerat pá samma sätt. Ibland ska man vrida, ibland trycka och ibland máste man dra i den för att vattnet ska börja strila.

Pá första hotellet duschade dottern och den oäkta maken i kallvatten innan jag lyckades fá fram det varma.

För att inte tala om toastolarna...
Det är ju nästan vatten ända upp till ringen. Speciellt den oäkta maken tycker att detta vállar problem, han vill ju inte doppa den i kallvattnet...

Men pá detta hotellet i Nob Hill känner man sig nästan hemma, en toastol frán Gustavsberg minsann...

virus

Vár dator har drabbats av nágot otrevligt. ″Blue screen of death″ kallar sonen det. Jag bloggar nu frán dotterns Nintendo DSi och det är inte det lättaste. Nágra längre reseskildringar blir det nog inte mer. Bilder är helt uteslutet.

Idag har det regnat hela dagen medan vi har flanerat runt i stan. Det blev Chinatown först där át en lunch som inte alls var god. Vi ″klättrade″ vidare till Fishermans Warf och gick in och át lite till pá Ihop.

Nu är vi tillbaka pá hotellet för att torka upp lite....

fredag, april 02, 2010

otur

Alla biljetter till Alcatraz är slutsålda fram till Söndag då vi lämnar stan på morgonen. Så kan det gå...

torsdag, april 01, 2010

vilken pärs

Jag ligger nu på hotellsängen på Nob Hill Motor Inn i San Fransisco. Det var riktigt svårt att ta sig hit. Mitt i smeten hamnade vi. Tyvärr kan man inte riktigt förlita sig på en gps mitt inne bland skyskrapor. Kontakten med satelliterna försvinner ju.

Som tur var hade jag en liten usel karta över SF med mig. Men i stressig trafik, nytt område och enkelriktade gator överallt så var det ganska jobbigt att hänga med på den lilla, lilla kartan.

Uppförsbackarna var så branta att det var riktigt läskigt. När vi stod vid ett stopp för att korsa en gata så såg vi ju inte ens vägen för motorhuven, utan bara himmel. Bevare mig väl...

Men helt plötsligt låg hotellet där framför oss och vi svängde in på parkeringen. Vi ställde bilen och konstaterade att det var 2 timmar till incheckning. Men inte tänkte vi köra en extra sväng för att fördriva tiden. Är bilen parkerad så är den.

Vi bestämde oss för att kolla om det var okej att checka in lite tidigare, hade det inte varit det hade vi minsann suttit i bilen och väntat tills tiden var inne.

Men allt gick bra och mannen bak disken var väldigt trevlig och tog fram en karta och förklarade alla sevärdheter vi kan titta på. Han markerade även ut områdena där vi absolut inte ska befinna oss.

Synd bara att vi inte hade dottern till att filma oss från baksätet, medan vi hade vår stimmiga konversation hur vi skulle köra.

Hmmmm


På varje toalett, på varje motell, vi bott på än så länge finns det en sak jag undrar över. Där, på handfatet, står det en fyrkantig plastburk som är ca 13 cm hög. Över den hänger det alltid en plastpåse, modell fryspåse.


Vad ska man ha detta till?

Yosemite


Nu är vi hemkomna från äventyret i Yosemite. Vi gav oss iväg tidigt imorse och vyerna dit var betagande.


Framme vid parkens ingång möttes vi av skylten där det stod: Chains required. Tur att vi hade dem i kofferten. Vi var bekväma och lät en kille med rätta kläder ligga i snöslabbet för att sätta på kedjorna åt oss. Det kostade $30 och det tyckte vi det var värt. Han fixade det på ett par minuter medan vi kanske fortfarande hade legat kvar i snön och dividerat om hur de ska sättas dit.


Själv tyckte vi inte att det hade behövts kedjor, väglaget var betydligt bättre än vad det varit hemma i vinter. Vägarna var ju bara så gott som överallt.


Utsikten var vacker precis som jag trodde att det skulle vara. Vi körde runt ett tag för att sedan stanna till vid Visitor Center. Där åt vi varsin sandwich och sedan tyckte nog ungarna att det var dags att ge sig hemåt. Men lite till ville jag nog stanna.


Vi körde söderut mot Mariposa Grove där de stora Sequoiaträden finns. Vägen upp dit är avstängd för biltrafik under vintern så det var bara att börja traska. Sonen satt kvar i bilen, det var för kallt för att gå ut.


När vi gått ungefär två kilometer gav den oäkta maken upp. Värken i benet, sedan flyget, har gått över, men nu var det ryggen och höften som gjorde ont. Han säger själv att jag inte skulle tagit honom med mig till Amerika utan letat upp en fräsching istället.


Jag och dottern kämpade vidare. Det gick stadigt uppför men det värsta var nog att vägen svängde hela tiden och doseringen var väldigt kraftig. Det kändes som om benen inte var lika långa. Efter en kraftansträngning var vi äntligen framme. Vi gick en slinga i skogen och beskådade lite stora träd. Bla annat Grizzly Giant med en omkrets på 29 meter. Andhämtningen var ansträngd. Snön låg ganska djup på vissa ställen.


Efter ett tag började vi bege oss nedför igen och allt kändes mycket lättare. Väl nere vid bilen hade vi gått knappt en mil och det kändes i fötterna, som för övrigt var alldeles blöta.


Nu är snökedjorna tillbakalämnade och våra magar fyllda av goda saftiga hamburgare från den lokala dinern...