Unge Herr Meijer klev upp på sin cykel för att träffa sin brevkamrat frk. Rosqvist. Cykelturen startades vid Smaltjärnshöjden i Strömsdalsbruk, Dalarna, och avlutades i Rinkaby, Skåne.
Idag hade de varit gifta i sjuttio år, mina morföräldrar, om de fått leva så länge. Ett ljus på graven ska jag tända för dem ikväll.
Nu är kalkonmiddagen avklarad. Det var jag, sambon, dottern, sonen, den äldre sonen, den äldre sonens flickvän, farmor och gammelmorfar. Vi åt och åt. Kalkonen var inte alls dum och såsen var nästan ännu bättre.
Efter kalkonen serverades kaffe med mandelmusslor. De var fyllda med grädde och hemgjord hallonsylt.
När jag mätt och däst intagit soffläge ringde väninnan och frågade om vi ska gå på juldagsdans i Folkets Hus.
Tomten hade ett par slitna trätofflor på sig. I kombination med regnblöta trätrallor kan det då lätt hända en olycka. Vilket det också gjorde. Raklång låg han där plötsligt i ryggläge.
Med den magen borde han ju inte varit baktung precis. Knäna vred sig lite och bakhuvudet fick sig en smäll. Oj, vad han klagade.
Hoppas att han kunde fortsätta sin julklappsrunda så att ni andra också fick varsin julklapp...
Knäcken är kokt och min Jansson har precis tagits ur ugnen, så nu är jag redo för morgondagen. Fast skinkan är inte griljerad och revbenen ligger råa i kylskåpet, men det ordnar sig i morgon.
Julen 1962 firade min mamma och pappa jul hemma hos mina morföräldrar. De hade nyligen träffats. Mamma var 18 år , pappa var 22.
Jag tycker att det är så kul att titta på gamla foton. Länge kan jag sitta och titta på interiörerna. Många av sakerna minns man. Numera är porslinet, stolarna, bambin och ungdomarna på bilden mina.
Nu har det kokats knäck i flera omgångar i huset. Barnen har gnagt skedar och slevar rena. Knäcken står ute i garaget på kylning och jag sitter alldeles utschasad i soffan.
Mannen i huset jobbar och väntas hem om någon dag. Hade han varit hemma hade jag nog fått en kopp te...
Det gick ganska snabbt att välja gran i år. Vårt problem brukar vara att den ena granen är fulare än den andra. I år var det nästan tvärtom. Alla var riktigt fina så man nästan inte visste vilken man skulle välja men vi valde den andra vi tittade på.
Vi satte fast den i foten och sedan drog sambon iväg. Han hjälper aldrig till med att klä den, kanske bäst så. Jag vill nog ha kulorna på mitt sätt. Fast ungarna hjälper till, med lite vägledning från mig förstås...
Här råder ingen enhetlighet. Här samsas kulor i diverse färg och form med Betty Boop, klockor, stjärnor, änglar och tomtar. Varje år utökas kulförrådet och jag har numera två stora flyttlådor med kulor. Tyvärr får inte allt plats i granen.
Jag har en traditionell slinga med sexton ljus, en slinga med massa smålampor och sju levande julgrans ljus utplacerade. Allt för att kunna välja belysning efter sinnesstämning.
Det var något som sonen ville göra igårkväll. Jag minns inte längre vad det var, men han fick i alla fall inte. Han hotade med att då skulle han minsann äta rå vitlök, vilket han också gjorde. Två råa klyftor blev det. Men det bet inte på mig.
Jag tror att han blev arg för när jag kom ut i köket i morse hittade jag fyra pastabokstäver vackert placerade på diskbänken.
En lite gosse kikar fram bakom trädets stam. Lyktan sprider ett mysigt sken.
Kortet kom julen 1958 från min morfars syster Hulda som bodde uppe i Mörsil. Hon hade själv inga barn och jag minns att vi brevväxlade med henne på sjuttiotalet när jag var barn.
Hennes brev var långa och skriven med en mycket liten snirklig stil. Jag kan tro att det tog mig en bra stund att läsa dem.
Att skicka julkort tillhör inte en av mina starkaste sidor. Vissa år blir det av och vissa inte. 2008 tillhör ett sådant år då jag inte fått iväg ett enda. Därför skäms jag lite i dess tider när jag öppnar locket på brevlåda och där ligger julkort adresserade till mig.
Trots att de jag nog borde skickat till troligtvis inte är här och tittar så kommer jag nu att lägga in en kavalkad av gamla julkort ur min mormors och morfars gamla gömmor.
Först ut är ett sött litet kort frankerat med ett grönt tioöresmärke föreställande Gustav V. På stämpeln kan jag inte tyda något årtal men kan mig tyckas se att det är stämplat i Landskrona.
Jag låg kvar i sängen eftersom jag idag hade lite sovmorgon, men det var dags att stiga upp. Lite småtrött var jag när det började mullra. Trots det var jag snabbt uppe ur sängen, och hjärnan började arbeta.
Det första jag tänkte på när hela huset skakade var den gamla pannan. Givetvis måste det vara den som kokar.
Sambon trodde att det var något som kört förbi ute på vägen. Men det har väl kört förbi mycket här förr utan att hela huset skakar.
Jag tyckte ljudet kom från rummet där datorn står. Hade jag glömt stänga den kvällen innan. Hade den blivit så varm så att den höll på att explodera. Men det var bara ljudet från det skramlande porslinet i vitrinskåpet som jag härledde in i det rummet.
Nu återstod bara en vettig förklaring enligt mig. Jag trodde mig ha upplevt mitt första möte med ett spöke. Det fanns inga andra alternativ än att det måste varit ett spöke som skakat på mitt vitrinskåp. -Ja mitt favoritprogram på tv är Det Okända.
Fredagen tillbringades i Malmö. Besök på Ikea var ett måste för mina värmeljus var nästan slut. När vi kom till ett litet gulligt kök log jag lite igenkännande.
Kan det vara så att Persilja arbetar som dekoratör på landets sydligaste Ikea när hon förmodligen har närmare till det nordligaste.
Den andra advent fick vi en plötslig ingivelse att det skulle bakas lussekatter. Ungarna gjorde kusar och andra egna skapelser. Själv gjorde jag snäckor med mandelmassefyllning av saffransdegen.
Dagens bakning fick mig att tänka på en händelse för några år sedan när sonen var ungefär fyra år. Han frågade mig om vi inte kunde göra chokladbollar. Jag tyckte att jag hade lite dåligt med tid den dagen så jag föreslog att vi skulle göra det till helgen.
Mycket besviket svarade sonen:
-Jag vill inte göra det till helgen, jag vill göra det till mig.
Jag förstår att den trötta mamman är saknad. Hon ska bara hjälpa till att hänga upp de skitiga julgardinerna i köket. Frun i huset ligger på sängen och tar igen sig en stund. Hon ska åka till Mörrum på julbord ikväll.
Tåget lämnar järnvägsstationen här i byn klockan 15.00. Hon vill gärna bli hämtad på den lokala busstationen kl 11.40 imorgon då hon anländer med länsbuss 20.
Hon förutsätter att palten står på bordet när hon kommer hem. Här har det blivit dåligt med mat. Soppan var så rälig att grytan har hamnat på golvet, men inte ens katterna vill ha den.
En kraftig duns hördes från andra änden av huset. Efter det kom det lite jämmer och klagan. Jag frågade sonen om han ramlade ner för trappan. Men ack, så fel jag hade.
Frun i huset sitter och tar igen sig en liten stund. Hon har precis satt upp adventsljusstaken i fönstret och nu väntar en välbehövlig dammsugning av golvet. (precis likadant är det i min verklighet)
Tidigt på lördagsförmiddagen blev jag stoppad av polisen. Efter kontroll av körkortet, som jag för en gång skull hade med mig, var det dags för att blåsa i bläran.
Varför blir jag alltid lite nervös när jag ska göra ett alkotest? Det är väldigt sällan jag intar alkoholhaltiga drycker men ändå tycker jag det är lite läskigt att blåsa.
Min första tanke var: -Hjälp,vad hade jag till frukost?
Precis som om min frukost brukar bestå av ett stop öl och en näve likörpraliner.....