murbruk

I en veckas tid har jag kämpat med återvinning. Inte varje dag men så ofta jag orkat. Det tar på krafterna ska jag säga. Mina händer är som om de tillhört en reumatiker vid det här laget. Jag kan knappt inte greppa med dem så ont det gör.

Det är tegel jag tar hand om. Vi har rivit ett koskjul som var byggt av tegel som redan en gång tagits om hand från ett annat hus. Svågern kom med sin hjullastare för att lyfta av taket. Det gick bra. Då frågar han om han kan ta tegelstenarna och cementblocken och använda som fyllning i ett hål på sin mark. Varpå sambon svarar: -Ja.

Det gick en rysning längs min ryggrad. Ska det tippas tegel från det gamla tegelbruket i ett stort hål. Nej.

Hur skulle jag ha kunnat leva med den vetskapen. Att det ligger gammalt handslaget tegel, tillverkat med blod svett och tårar för kanske hundra år sedan, i en grop.

Operation Räddning satte genast igång. Jag började knacka fram sten efter sten och tog bort murbruket så gott jag kunde. Dammet yrde och håret blev aningen strävt vill jag lova. Men värt besväret var det. Jag fick under tiden även utså visst hån från grannen och svågern. Gammalt tegel duger endast till fyllning enligt dem.

Nu ligger det lavat på två halvpallar av plast. Trä ruttnar ju och då hade jag väl fått lava om det efter trettio år om det fortfarande står kvar oanvänt. Men det finns åtminstone kvar i dagsljus och jag kan gå och känna på det när jag vill. Titta på barnhändernas avtryck, jämföra mina egna fingrar i vuxenavtrycken och låta mitt finger följa spåret som någon gjort i form av ett S.