Minnen

Pappa och Pelle som små pojkar på 40-talet

Det händer inte så ofta att jag träffar mina kusiner. Numera sker det en gång om året. Nästkusinerna ska vi ju inte bara tala om. Det har bara hänt fyra gånger i mitt liv tidigare och det var under första hälften av sjuttiotalet.

Det hade alltså gått över trettio sedan sist när det igår var dags igen.

Jag körde hem till mina föräldrar i Sörby där min pappas kusin Pelle hälsade på med sin familj. Pelle träffade jag två gånger i början av sjuttiotalet, sedan lämnade han landet. Under alla dessa år har man bara hört ibland om var han nog befann sig. Det var Egypten, Iran, Jordanien, Bangladesh och Pakistan. Han gifte sig med en pakistansk kvinna och fick två döttrar.

Efter 36 år utomlands har han nu kommit hem till sitt fosterland med sin familj. Och jag fick äntligen träffa dem.

Vi gick ut och promenerade i omgivningarna där han tillbringat åtskilliga dagar hos hans och min pappas gemensamma farmor och farfar.

Det var så roligt att se hur han mindes mjölkabordet som fortfarande står kvar, hur han kände igen olika stenar och vägar, körsbärsträdet han ramlade ner ifrån för kanske sextio år sedan och det stora flyttblocket, Hultastenen, som han och min pappa brukade klättra upp på.

Och som han njöt av den hederliga Slottsteken med de inlagda gröna tomaterna som min mamma serverade. Efter att vi dukat av bordet stod han med en tesked och sörplade i sig såsen som fanns kvar i såsskålen.

Åhh så trevliga de var allihop.

En alldeles särskilt speciell dag var allt för mig igår...