Hårfagre

Det är ungefär sex år sedan jag tyckte att tolvårige sonens frisyr var acceptabel. För varje år har håret blivit längre och jag har skämts mer och mer när vi varit ute bland folk.

Nu hängde det halvvägs ner på ryggen och såg fruktansvärt slitet och ovårdat ut. Då äntligen sa han att han börjat fundera på att klippa sig lite.

-Det finns en i min parallellklass som har en fin frisyr, sa han en dag.

Jag blev lycklig att han äntligen vill se ut som någon annan och inte alltid skilja sig från mängden. Detta till trots att jag nog aldrig själv följt strömmen. Jag hoppades på att det skulle vara en kort, fräck frisyr som skulle göra sig bra på en kille på väg in i tonåren och frågade ivrigt:

-Vem är det då?

-Carolina, svarade han bestämt.

Nu är han klippt och det blev som han ville, en haklång page med lika lång lugg. Vad kunde jag förvänta mig av en kille som vägrade vara med i Luciatåget om han inte fick vara tärna...