söndag, juli 06, 2008

Wimbledon

Så här mitt under Wimbeldonfinalen mellan Federer och Nadal kom jag att tänka på mitt allra starkaste Wimbledon-minne. Minnet har inget alls med själva sporten att göra utan tystnaden som krävdes.

Det var under sjuttiotalet. Familjen var på väg hem söderut efter en en veckas stugsemester. Tre syskon satt vi i baksätet på den varma Austin Maxin. Och alldeles tysta var vi tvungna att vara. Pappa skulle lyssna på radion där Wimbledonfinalen sändes. Resan och finalen uppfattades som olidligt lång. Men till slut vann Borg och vi barn vågade återigen släppa en fis.

5 kommentarer:

Mors Deka sa...

Mina Wimbledon-minnen kommer allra mest från Visingsö, där jag spenderade de flesta av mina barndoms somrar. Farmor tyckte Borg såg förskräcklig ut med sitt halvlånga hår, men mamma var minsann tvungen att driva med henne och yla att Borg var det snyggaste som gick i ett par skor. Naturligtvis kollade jag matcherna åxå, så sportfantast jag är, men dessa sidominnen sitter nästan mer fastnaglat än resultaten.

Ekelundskan sa...

Jag kollade också matchen i min ungdom...
Dessutom vill jag minnas att jag registrerade resultaten: 15-0, 30-0, 30-15 osv.
Varför gör man sånt? Totalt ointressant ju. Får skylla på att man var ung och dum eller något.

Kram

Moster Mjölgumpa sa...

Ekelundskan: Registrera resultat? Mors Deka hade kollegieblock där hon bokförde varenda boll i alla matcher.

Solåkra sa...

Tack för goda råd på min och makens blogg. Kul inlägg. Kan känna igen mig i inlägget. Är också 67:a, minns den varma sommaren hos mormor då vi tittade på wimbledon. 3 barn och 3 snobben i en grön Austin Maxi och pappa som hojtade att vi skulle ha en meters avstånd när vi bråkade i baksätet. Inga bilbälten där inte, bästa platsen var på golvet bakom framsätena.

Mors Deka sa...

Hej min vän! Du har blivit utmanad. Välkommen till min blogg för att se vad som står på. KRAMEN!