Burnin´

Efter att jag fick köra hem från jobbet på frukosten så får jag väl ge med mig till slut.

Vi har en alldeles underbart vacker brödrost, vilket jag är ensam om i familjen att tycka. De andra fattar ju ingenting!

Den är av den allra manuellaste sorten. Har man väl satt i den mörkbruna bakelitkontakten i vägguttaget så går den på full speta hela tiden. Vill man ha ut brödskivorna får man trycka ner en svart spak på den bakre gaveln. Då fälls brödet ut på motsatt gavel. Många gånger tänker man på annat, det börjar ryka och man får ta med sig en tidning och vifta under brandvarnaren med.

För något år sedan kom sambon hem med en nyare variant, troligtvis från sjuttiotalet. Han hade hittat den hos sin morfar. Detta var en praktisk modell där bröden hoppar upp när de är klara. Snabbt ställde jag upp den överst och längst in i ett skåp. Inte kunde jag svika mina föräldrars lysningspresent.

Men nu hände det så här att när jag kom till jobbet så kom en tanke upp i mitt huvud:

-Jag sa ju aldrig till barnen att dra ut den textilomspunna brödrostsladden efter sig!

Det slutade alltså med att jag fick köra hem. Jag var ju så rädd att de glödande trådarna skulle brännas i sönder på min kära brödrost. Givetvis var sladden inte i.

Faktiskt så grävde jag fram den andra rosten ur skåpet. Jag tvättade den ren, satte fram den på bordet och visade den för ungarna.

-Vad fin, sa de båda i kör förbluffade över något så modernt som självupphoppande skivor.

Förrädare!

Den fina blanka Elektro Heliosen från 1963 kommer bara att plockas fram vid speciella tillfällen.

Alltså när jag ska rosta bröd.