100
Idag hade min farfar fyllt hundra år och jag väljer att lägga in en dikt som han själv skrev tjugofem år gammal år 1932.
Önskan
När min kropp har nåtts av döden
beder jag att man vill gräva
mig en lugn och stilla gömma, under jordens trygga lä
Över mig må sommarns skyar, och de lätta fåglar sväva
Och på graven må man sätta, blott ett litet blomsterträ
Snart ska min lekamen vissna, och förmäla sig med mullen
men den skll dock ej försvinna, fast den trampas under fot
Jag är i de djupa krafter, som ge grönska över kullen
där jag tyst och stilla multnar, slår det unga trädet rot
Glädje vill jag ge åt andra, blommor dofta fåglar drilla
Winden susar över kullen, från sin färd från land till land
Själv då jag hos Gud min väntar, uppå vännen som jag har kär
om hon inte redan uppe i himmelen finnes, och står mig när
Wår och sommar, höst och vinter skola över graven träda
där vi båda tryggt får vila, och för våra kära; minnen gläda
.jpg)
6 kommentarer:
Fin dikt, men är det inte lite makabert att han skrev den vid 25 års ålder?
Jag tänkte också på det, att han vid så unga år skrev om sin död! Så roligt att du har dikten kvar.
Hans dikter finns kvar i ett par svarta anteckningsböcker. Han skrev om det mesta faktiskt, ganska skoj att läsa om händelser ur hans liv. Men de flesta dikter innehåller ganska mycket nödrim.
Vad fin dikten var. Kram Stina
Och vilken annorlunda handstil han hade eller namnteckning, i alla fall!
Jag tycker inte att det är ett dugg makabert att skriva ner sånt vid 25 års ålder. Han var förmodligen realist ut i tåspetsarna och medveten om att livet kan ta slut när som helst.
Tack som visade oss!
Elisabet: Själv tycker jag att det nog är den vackraste namnteckning jag någonsin sett! Önskar att min vore lika fin.
Skicka en kommentar